-I'm sorry, hann jag säga innan dörren smälldes igen bakom mig och jag brast ut i gråt. Tårarna rann och det blev inget stopp. Jag bara satt där utanför dörren och grät för alla mina misstag. Inte ens att sjunga skulle få mig att må bättre.

---

Äntligen. Alla mina saker var nu inne i min nya, underbara lägenhet och nu var det bara att packa upp allt ur dess pappkartonger. Det skulle bli mycket jobb, men tänk så fint det skulle bli när det väl var klart. Jag längtade nästan efter att få se när allting satt på sin plats och jag kunde börja leva mitt nya liv här i New York, drömmarnas stad, som det även kallades.

Att hitta jobb behövde jag inte oroa mig för. Det var redan ordnat och klart. Förut hade jag sökt till jobbet på en inspelningsstudio som var i närheten av där jag nu bodde. Cirka tio minuter med tunnelbana, så det var inte så farligt enligt mig. När jag först sökte jobbet trodde jag aldrig att jag skulle få jobbet. Jag trodde verkligen inte att jag hade nog med färdigheter för att få jobbet, men jag hade visst fel.

Visst, jag hade gått på gymnasium med musik som inriktning och då hade de gått igenom musik skapande, så jag visste ju det mesta, men eftersom denna studion var ganska stor och jag väldigt liten som man säger, blev jag ganska chockad att jag fick jobbet.

 

Nästan hälften av alla mina prylar och möbler var på sin plats efter ett par timmar, och då kände jag att jag behövde en paus från allt arbete. Jag gick till köket och satte igång tekokaren och sedan tog jag ner en tallrik. Jag öppnade kylen och tog fram smör, sallad, tomat och paprika. Självklart skulle jag göra min berömda mästarmacka, som mamma kallade den, eftersom hon tyckte så mycket om den.

Brödet fanns där jag hade lagt det, i brödkorgen bredvid kylen. Jag tog fram en brödbit och skar två skivor som jag sedan bredde smör på och la på allt det andra.

En minut senare var även mitt te klart och då tog jag all min fika och satte mig ute på balkongen.

Det var fint väder och ute på vägen såg man stora folkmassor som trängde sig fram över övergångsstället en bit bort. Förut hade jag tyckt att Stockholm hade väldigt mycket folk, men New York hade nog vunnit priset som mest befolkning för mig just nu. Här var riktigt mycket folk. Det är nästan svårt att se åt vilket håll man ska och man måste verkligen hålla koll på sina väskor och fickor, för man vet aldrig med så många folk. Det är väl alltid nån som försöker att råna en.

Jag tog en tugga av min macka och njöt. Njöt av utsikten som New York bjöd på. Mina tankar började att forsa inom mig som blodet i mina ådror.

Jag började tänka på om jag inte skulle klara av mitt jobb, med tanke på mina svaga färdigheter. Kanske de som jobbade där inte tyckte om mig och inte tyckte att jag gjorde ett bra jobb och skulle avskeda mig redan första dagen.

Bara tanken fick mig att må dåligt, så jag försökte att svälja tanken med hjälp av lite te. Jag ville inte tänka såhär. Jag var alltid negativ och oroar mig allt för mycket om saker som jag inte har nån aning om.

Fast fortfarnade kunde jag inte sluta tänka lite på det. På följderna alltså. Om jag blev avskedad första dagen så skulle jag inte kunna få lön. Lön som skulle betalas för lägenheten inom den närmsta veckan, och om jag inte fick lön så att jag kunde betala för lägenheten så skulle jag inte kunna bo här och om jag inte kunde bo här visste jag inte vart jag skulle bo. Jag skulle bara vara en ensamvarg och helt vilsen i New York utan att veta vad jag skulle göra.

Plötsligt kände jag att jag mådde dåligt och behövde lägga mig ner, så att jag åt och drack upp det sista av min macka och mitt te och sedan gick jag till sängen och la mig.

Jag hann bara precis stänga ögonen ett par sekunder, sedan hade jag somnat.

 

Jag satt på starbucks. Min latte hade precis kommit och jag kände verkligen suget efter att hälla den i mig, fast den var fortfarande varm.

Mina tankar var huller om buller. Allting med Brooke hade fått mig på så dåligt humör, både idag och igår. Jag kunde inte få henne ut mitt huvud. Inte en sekund. Talessättet som löd "du vet inte vad du har förrens det är borta" stämde in perfekt. Det var precis så det var för mig nu.

Min känsla var att jag inte kunde leva utan henne, men när man tänker efter så hade jag ett liv innan hon kom in i bilden och då var det hur bra som helst, men ändå kunde jag inte tänka så. Det var fel.

Jag försökte ta en klunk av latten, men brände mig direkt. Det stacks på tungan. Hatade den känslan. Stickandert förvinner heller aldrig på en hel dag, det är jobbigt.

Efter att jag precis hade satt ner latten på bordet igen, vibrerade det till i min byxficka. Mobilen. Jag ville inte svara eller ens kolla vem det var som ringde, men jag kände att jag var tvungen ändå.

Jag tryckte ner handen i fickan och fick tag i mobilen. På displayen stod det "Scooter". Min manager. Om jag tryckte på upptaget skulle han märka det och jag orkade inte med vibrationsljudet, så jag hade inget annat väl än att svara.

-Hej, svarade jag med ett helt vanligt tonfall efter att jag hade tryckt på den gröna knappen där det stod "svara" på i mobilen.

-Hej bro, vad händer? sa han glatt.

-Ingenting.

-Du, jag vet att du är deppig över det här med Brooke, men du måste försöka att komma över det. Okej? sa han medlidandes. Jag antar att eftersom jag hade varit väldigt frånvarande på inspelningen igår så ville han väl ringa för att höra om det var bättre idag. Egentligen skulle vi spela in i studion idag också, men jag orkade inte med det. Inte än.

-Det är svårt, sa jag ledset och kände gråten i halsen. Jag känner mig så misslyckad.

-Jag förstår dig, men vi måste verkligen få spelat in din låt denna veckan, annars ligger vi efter riktigt mycket i schemat. Eftersom det är försent nu idag och du antagligen inte är på humör så tar vi det imorgon, okej? sa han allvarligt. Jag förstod honom. Han hade ett schema och tidtabell att hålla och jag bara förstörde allt. Jag brukade aldrig må såhär dåligt och det gick ut över alla andra. Det enda vettiga och rätta att göra var att komma imorgon. För min egen skull också. Jag behövde komma på andra tankar än Brooke.

-Okej, jag kommer. Jag lovar.

-Så ska det låta. Och du? sa han. Drick inte för många latte nu, du drack 6 stycken igår. Det är inte nyttigt.

Sedan la han på. Jag log lite åt vad han hade sagt, med tanke på att det faktiskt var sant. Latte var som chokladglass för mig. Det var det jag tröstade mig själv med när jag mådde som sämst. Jag gick alltid till bästa närmsta café och köpte en latte.

Jag satt där och log ett tag åt tanken och sedan bestämde jag mig för att gå hem. Jag tog min latte med mig och drack upp den påvägen tillbaka.

 

Väl hemma slängde jag ifrån mig lattepappmuggen och tog på mig pyjamas och la mig direkt i sängen. Om jag skulle prestera så bra som möjligt imorgon så behövde jag sömn.

Det tog bara några minuter, sedan somnade jag djupt.

 

---

Kapitel 2, whoop whoop!!

Det blev visst ikväll ändå. Jag kan ju skriva en del imorgon också om jag orkar med det och har många ideér.

Så vad tyckte ni om denna delen då? Var den bra/dålig? Motivera gärna vad ni tycker.

 

Jag kommer kanske att lägga ut nåt mer inlägg ikväll, det beror på om jag kommer på nåt att skriva om, men ja, jag får se. Håll utkik!

Hoppas att ni gillade dagens del.

Enjoy.

Puss Julia  ♡