Som ni har märkt så har jag inte lagt upp en del i novellen på ett tag, men jag har bestämt mig för att nästa del ska komma upp i morgon. Jag lovar på heder och samvete att jag ska skriva den imorgon och lägga upp. 

Jag har inte haft så mycket tid att skriva den förut, men jag ska börja skriva på den direkt när jag kommer hem ifrån tennisen imorgon, så ha tålamod, för den kommer upp någon gång imorgon kväll!

 

Men nu ska jag nog gå och krypa ner mig i sängen och lyssna lite på musik innan jag ska sova. 

Godnatt. 

Puss Julia

Mina ögon öppnades med ett ryck. De gick fram och tillbaka ett par gånger inom panik. Jag kollade på min klocka på nattduksbordet och jag fick ännu mer panik. 

Klockan hade inte ringt, nu var jag säkert en halvtimme försenad, första dagen också. 

Jag flög bokstavligt talat ur sängen och bort mot garderoben där jag direkt slängde upp dörren och tog fram ett par enkla jeans, ett linne och en snygg kavaj. 

Förut hade jag aldrig behövt fixa mitt hår så mycket, så jag la inte ner så mycket energi på det. Jag bara puffade upp det lite, eftersom lockarna hade hållt sig sedan igår. 

Jag skyndade mig till köket där jag snabbt bredde mig en macka med skinka på och åt upp den fort innan jag gick halvsprang in till badrummet och snabbt la på ett lager mascara och läppglans. 

Fastän jag hade bråttom ville jag ju ändå se bra ut första dagen.

Jag kollade mig som hastigast i spegeln ovanför handfatet och log. Det såg bra ut, så fick det bli. 

Sen greppade jag tag i min väska och ut genom dörren springandes mot tunnelbanan.

 

Jag steg in i studion med ett bra humör. Mina tankar igår var att jag säkert skulle försova mig idag och att Scooter skulle bli irriterad, men så blev det inte riktigt. Jag hade faktiskt vaknat redan vid sex tiden och börjat fixa mig inför inspelningen. Sedan vid åtta åkte vi och nu steg jag in i studion medans jag sjöng One Day med Asaf Avidan...  

   

Michael hade lett stort mot mig, fastän jag hade totalt skitit i att komma igår. Jag antog att det var låten som gjorde att han skrattade till lite. 

Michael var han som hade hand om studion och som skulle hjälpa mig med inspelningen. Han var absolut den bästa. Ibland såg jag han och mig som bröder, med tanke på att vi alltid hade så roligt med varandra både under  inspelningarna och annars under pauser och när som helst. Han var verkligen en skön kille. 

 

Jag satt där på stolen mitt i rummet. Det kändes verkligen som om att dagens inspelning skulle gå bra, verkligen. Den nya som skulle hjälpa till och sköta inspelningen var inte ens här, och Michael ville inte börja utan henne. 

Ibland var det bara typiskt. Att nykomlingar inte kunde passa tider. Jag hade varit på så bra humör idag, tills nu. Nu hade vi väntat i trettio minuter. Jag ville bara komma igång, för jag kände mig rastlös. Michael hade gått iväg för en kvar sedan för att ringa till den nye och hade fortfarande inte kommit tillbaks än. 

 

Typiskt. Just nu gillade jag inte mitt jobb, vilket inte var så jättebra, med tanke på att jag inte ens hade börjat jobba än. 

Först hade jag sprungit som en galning till tunnelbanan, som sedan hade släppt av mig där jag skulle av, New York city, där jag även där hade sprungit som en galning mot studion. När jag nästan var framme hade Michael ringt och nästan skällt ut mig och jag hade bett om ursäkt och sagt att jag var där snart, men då bad han mig att gåoch köpa fyra latte från starbucks innan jag kom, och då var det bara att vänta. Han meddelade att de skule börja nu och att om jag inte kom inom tio minuter så skulle det inte bli så mycket jobb idag.

Jag förstod vad han menade. Han hade rätt. Första dagen och redan en halvtimme föresenad, jag förstod verkligen varför han var arg. 

Nu hade jag precis köpt de fyra latte som han hade bett om och nu var det bara 5 minuter kvar tills "tiden gick ut" eller vad man säger. Jag sprang verkligen fort nu. Innan hade jag bara småjoggat, men nu sprang jag på riktigt.

Inom tre minuter var jag framme, anfådd, men lättad över att jag hade hunnit. 
När jag kom gav Michael mig ett snett leende, vilket betydde att jag hade klarat av det och att det var lugnt. 

-Good. You're here. Go in to the recording studio and give our visitors their latte, since they have been waiting for an half our, sa han bestämt och gav mig en smäll i ryggen. 

Jag nickade osäkert och gick sedan in i studion och det första jag såg var Justin Bieber och hans manager. Michael hade inte nämnt något om att det var dem som skulle komma idag. Egentligen, varför skulle han?

Jag gillade verkligen inte Justin Bieber. Jag tyckte att han verkade stöddig och som om att han ahde ett stort ego. Det passade ju verkligen bra att jag skulle jobba i närheten av honom.. 

-I'm sorry that you got to wait, sa jag förtvivlat, men det var en falsk förtvivlan. Inombords log jag över att få ha gjort Justin Bieber arg. 

Han och Scooter bara kollade på mig och rynkade pannan, eller egentligen kollade dem på det jag hade i handen, latten. 

-Oh! Here you are. A sorry since I came too late. 

-Thank you, sa Scooter, men Justin bara tog för sig en av pappmuggarna utan att säga något. 

Jag log mot Scooter, men kollade surt mot Justin. Han var precis som jag hade tänkt mig, en snygg kille men oartig och stöddig. 

-Well, shall we start, since Jen finally is here? sa Michael och kollade på mig och den stöddiga. 

-Yes, please. We have been waiting for an half our, so please, just start, sa Justin och jag kände i nacken hur han stirrade på mig. 

 

Vi hade precis kommit igång och Justin hade sjungit cirka två låtar. "Beauty and a Beat" och "Believe". Jag var inte direkt impad. Det fanns så många bra artister i världen, men ändå handlade allting alltid om Justin Bieber. Hela världen kretsade kring Justin Bieber och jag förstod verkligen ingenting. 

Hur alla småtjejer kunde tycka att han var så bra och att de var villiga att döda något för att få träffa honom. Han var bara en vanlig kille som sjunger och det är många som vet vem han är. Eller nästan alla på hela jordklotet. det var väl inget märkvärdigt med det, eller?

-We take Beauty and a Beat again, ok? sa Michael genom en mikrofon vid alla knappar som jag inte förstod ett smack av. Jen are just going to fix the mike for you. 

-Erm.. It's ok, I can fix it by my own, svarade han osäkert, men högt. 

-Okey, if you say so, let's start. One, two, three, four... 

Justin retades som satan. Han gillade verkligen inte mig. Inte för att jag brydde mig så mycket direkt. Jag gillade ju inte honom heller så mycket. Jag bara undrade varför han inte gillade mig. Han verkade liksom sur på mig av något slag. Scooter och Michael var ju inte sura, så det kunde inte vara för att jag kom försent. 

-Jen? Can you answere me? sa Michael och jag ryckte till. 

-Um, what? 

Michael ställde sig upp från stolen och min blick föll på Justin inne i inspelningsrummet. Han gav mig en arg och jobbig blick. Jag fattade ingenting förrens Michael ställde sig nära mig och viskade något i mitt öra. 

-If you not shape up, I have no other choice to fire you, okey? sa han argt och bestämt. 

-Erm.. Yeah. 

-Good. Are you okey? Has something happened? sa han omsorgfullt. 

-No. It's just my first day at work and I moved in to my apartment yesterday. It has justin been so much lately. Im will pull myself until tomorrow, I promise. 

Han gav mig ett snett leende och satte sig sedan ner i stolen framför knapparna igen. 

-Go and fix Justin's mike now. 

-Yes, of course, svarade jag och gjorde som han sa. Jag gick in i inspelningsrummet där Justin satt. Jag försökte att koncentrera mig på att inte kolla på Justin, då blev jag bara nervös. 

-Well, your first day is very impressive, sa han kaxigt och höjer på sina ögonbryn. 

Jag försökte att ignorera honom och göra det jag skulle, men han bara fortsatte att prata. 

-Michael must be very satisfied with you, right? 

-Hey, what do you want? I know I messed up today, ok? Do your own bussiness! utbrast jag och gick sedan ut ur rummet och satte mig på en stol en bit bort från Michael. 

---

Tredje delen! 

Det tog ett tag att skriva denna. Först och främst eftersom jag försökte att hitta bra bilder att ha till delen, men jag tror att dessa blev bra. Och sen för att jag försökte att komma på lite vad som skulle hända i studion, med mera. 

Men vad tyckte ni om dagens del idag då? Ni vet att jag älskar att få komentarer va? 

Enjoy. 

Puss Julia ♡

 

 

 

 

 Jag ville också skaffa familj och vara den perfekta killen för någon, men de visste jag att jag aldrig skulle bli. Och jag visste att mitt motto var "Never say Never", men just nu gick det bara inte att tro på det. Inte inom detta.

Det var höst. Regnet öste ner. Jag stod ute på balkongen till min enkla etta på nybroplan och tittade ut över Stockholm. Nere på gatan såg jag en kille och lite längre bort en tjej som sprang snabbt över vägen med jackor över huvudet för att inte bli blöta. Det kvittade. Man blev alltid blöt fastän man hade en jacka som skydd. Det hade jag lärt mig efter alla mina år i Stockholm. Jag hade bott i Stockholm så länge jag kunde minnas. Min födesel hade skett här och ända sedan dess hade jag varit helt förälskad i staden och hade aldrig velat flytta härifrån, förrens nu. Jag har fyllt 21 nu och därför tyckte jag att det var dags att börja följa mina drömmar. Stockholm är inte direkt den bästa platsen att uppfylla drömmar, men USA däremot? 

Det var redan för två år sedan som jag hade hittat lägenheten helt oskyldigt och jag hade blivit förälskad på direkten. En trea i nästan världens underbarase stad, New York. Förut hade jag bara varit i New York två gånger med mina föräldrar. En gång med mamma och en gång med pappa när jag var lite yngre. Mina föräldrar hade skilt sig redan när jag var fyra år, vilket gjorde min uppväxt lite tuff, men jag klarade mig igenom den. 

Tillbaks till New York, redan som femåring hade jag drömt om att bo i New York, eftersom staden var så vacker och nu kändes det verkligen som om att en del av min stora dröm skulle gå i uppfynnelse.

Det var min sista natt nu i Stockholm. Flyttgubbarna hade kommit tidigare idag och hämtat alla mina lådor som skulle med till New York, och det enda som var kvar i min lägenhet var en säng, tandborste och lite mat i kylen. Mycket mer fanns det inte. Jag skulle åka tidigt imorgon bitti och då skulle även en annan flyttgubbe komma och ta det allra sista, som sängen och nattuksbordet. Och jag skulle få ta förväl av min kära lägenhet och mitt kära Stockholm.

 

Mammas blick som hon hade gett min när jag först berättade för henne om att jag hade köpt en lägenhet i New York var oförglömlig. Jag antar att det känns lite i hjärtat när ens barn berättar att den ska flytta till ett helt annat land långt borta, för det gör även att man inte kommer att kunna träffas lika ofta som om man bodde i samma stad.

Jag hade kramat om mamma och sagt att det skulle bli okej. Att jag skulle försöka att komma och hälsa på så ofta det gick och jag bjöd även in dem att komma nästa månad.

Pappa hade inte sagt så mycket, förutom att han var stolt över mig. Stolt över att jag hade vågat ta det beslutet att flytta utomland i en så ung ålder och stolt över att jag hade haft råd att köpa lägenheten alldeles själv, plus flygbiljetterna och allting.

Jag var faktiskt själv rätt stolt och förvånad över att jag hade haft råd till allting, men jag hade faktiskt mycket pengar över. Jag hade alltid jobbat mycket och hårt för att förtjäna mina pengar. Mitt jobb här i Sverige var faktiskt väldigt bra och jag trivdes med en bra lön.

Jag hade jobbat som assistent till en börsmäklare, och jag hade tjänat rätt bra på det i tre år. Men nu skulle jag ut i den stora världen och förhoppningsvis träffa den stora kärleken.

 

-Hey Brooke, ropade jag efter henne. I know I screwed up, but please, I love you. Jag kollade djupt in i hennes ögon och försökte att klämma fram en liten tår, men det gick inte, dropparna stannade kvar i ögonen ett tag till.

-Right, say that to the slut you fucked last night. It's over, just go. I never wanna see you again, sa hon argt och bestämt och öppnade dörren för att försöka schasa ut mig. Jag bara vickade och virrade på huvudet. Så lätt skulle hon inte komma undan. Visst, jag hade gjort fel och det var ett misstag att träffa den tjejen, vad hon nu än hette, men alla gör misstag, även jag.

-Please.. Just give me a second chance.

-You had your second chance for about three chances ago. Listen to me, it's over. We are never ever getting back together, like ever.

Nu kände jag tårarna komma. När hon sa det på det viset visste jag att det var allvarligt. I just detta ögonblicket insåg jag vad jag hade haft och nu aldrig skulle få tillbaka. Den kvinnan som jag älskade så otroligt mycket, men aldrig visat det. Allting som jag hade gjort var ett stort misstag som jag skulle få leva med länge och väl. Det fanns ingen annan än Brooke som jag ville tillbringa mitt liv med. Men nu var det försent.

-Just... Jag steg ett steg närmare henne och slog ut armarna på ett försök till en kram, men hon backade undan.

-Back off! You disgusting me. Get the fuck out my house, now! skrek hon åt mig, och jag blundade misslyckande och kände att det enda rätta att göra var att gå. Hur svårt de än skulle bli.

Hon hade rätt. Jag hade fått flera stycken chanser och jag hade misslyckats alla gånger. Jag kanske inte var ämnad till att vara en pojkvän. I alla fall ingen bra. Det kanske var menat att jag endast skulle vara artist och skådespelare. Kanske inget mer. Men jag ville inte att min liv skulle vara sådär. Jag ville också skaffa familj och vara den perfekta killen för någon, men de visste jag att jag aldrig skulle bli. Och jag visste att mitt motto var "Never say Never", men just nu gick det bara inte att tro på det. Inte inom detta.

-I'm sorry, hann jag säga innan dörren smälldes igen bakom mig och jag brast ut i gråt. Tårarna rann och det blev inget stopp. Jag bara satt där utanför dörren och grät för alla mina misstag. Inte ens att sjunga skulle få mig att må bättre.

 

---

Första kapitlet i The last moment. Som ni säkert har märkt så kommer den att handla om Justin Bieber och en annan tjej som jag bara har hittat på.

De kommer inte att träffas riktigt än, men om några kapitel kommer det nog, så håll ut.

Gillade ni början? Ja/Nej? Varför/varför inte?

Kommentera gärna och ge feedback så att jag kan förbättra den om det skulle vara så och kom gärna med olika tips om vad ni vill ska hända och så.

 

Puss Julia